Kuopio-Jukola 2014 (2014-06-15)

Total virrpanna från startpunkten. Hade på vägen dit bestämt att jag skulle söka mig ut i det gula stråket, som ju borde vara "omisskännligt" - fast jag la inte märke till att där också skulle finnas ett dike. I den allmänna hetsen som vidtog omedelbart från startpunkten tog jag ut fel riktning direkt, snavade och föll vilket distraherade mig så pass att jag tappade det lilla fokus jag hade, lät mig fångas upp av ett stråk som ledde helt fel (och som förvisso inte ens syns på kartan), nonchalerade kompassen, blandade ihop norr och söder på kartan ... När polletten trillade ned var det bara att bita ihop, tänka positivt ("värstingbommen redan gjord, resten kommer gå som smort") och försöka göra det bästa av situationen, vägvalsmässigt.

Förnyat fokus, nu med kartkontakt: rätt över berget, snett nedför till kärret och längs dess östra kant, sen över ett ytterligare krön. Känslan var bra, trots allt. K1-4 låg inom den vältrafikerade zonen (där alla sträckor samsades om kontrollerna) och gick bekymmersfritt.

Femman: steg ned vid fel brant ("här verkar knappt någon ha varit före mig, men jag får nog strax syn på skärmen"), fick klättra upp en bit igen ...
Sexan: flöt fram i den mjuka utförslöpan med känslan av att "nu är det lätt, nu ordnar sig resten" och kom till en kontroll vid en samling stenar. Jippi! Dock - fel kodsiffra - annan gaffel ...
Åttan: tyckte jag gjorde allt rätt när jag kom upp på höjden, men måste haft blicken åt fel håll när jag först passerade helt nära kontrollen, började söka av slänten längre ned och fann en annan kontroll vid en av de små branterna, som jag läste in mig på.
K9-10: Inga problem, fast till stor del stenig och besvärlig terräng.
K10-12: möjligheten att göra ett rundvägval uppenbarade sig. Såg inte klockrent ut men jag kände spontan lättnad och tvekade inte. Som en hedersbetygelse till den saknade herr Hellborg om inte annat!
K12-14: Här hägrade ju kraftledningen som en väldigt lång och rak ledstång. Oemotståndlig för en dussinorienterare som mig. Emellertid rätt trist att springa längsmed, då underlaget skiftade mellan grov rismatta och upptrampade, leriga gropar. Bestämde mig därför att efter vägkorsningen växla in på stigen istället. Rätt val, för här kom jag in i vad jag måste säga var ett av områdets finaste partier. Kontrolltagningen gick bra.
K14-mål: i slutet av banan är det ju bara en fråga om att hålla ut och försöka att inte göra någon vansinnestabbe (typ stämpla fel sistakontroll). Lyckades ju i detta avseende, men passade på att av bara farten bomma K16 genom att springa förbi den, lite för högt upp i backen. Kostade nog en knapp minut.

Fann i målfållan att växlingen hade stängt och omstarten gått. Inte precis någon överraskning ...