Digitalt kartarkiv för Daniel Elenius
|
Logga in
Alla användare
|
Språk:
Svenska
Česky
Dansk
Deutsch
Eesti
English
Español
Français
Italiano
Magyar
Norsk
Português
Svenska
Türkçe
|
DOMA 3.0.6
Visa vägval
Dölj vägval
|
Visa översiktskarta
Dölj översiktskarta
|
KML
|
Tillbaka
<< Äntligen vår (2014-03-09)
|
Centrum Team Sprint (2014-05-16) >>
Mila Final 2014 (2014-03-12)
Kategori:
Tävling
Karta/område:
Fartstanäset med omnejd
Arrangör:
OK Södertörn
Land:
Sverige
Distans:
Natt masstart
Sträcka:
6,9 km
Sträcka:
9.3 km
Tid:
81:16
Genomsnittlig puls:
145
Maxpuls:
162
Första orienteringen i "Skarpt läge:Tävling" för mig sen i september. Det här skulle ju gå lätt!
Start-K1: Startade sist med ett 20-tal andra, men hittade inte kartan. Hamnade bakom de ännu mer "rutinerade" old-dudesen. "Fint, nu kan jag bara plocka placeringar." Det gjorde jag också, men tappade dem då jag fastnade i kärret in till kontrollen då jag sprang lite långt på stigen.
Resten av fjärilen K1-K8: Ömsom plock, ömsom bom. "Jaja..."
K9: Ut från boet blev jag omsprungen av klubbens enda Damlöpare Moa. Hängde så klart, hon såg sjukt säker och snabb ut. Blev avhängd efter 50 m men då hade redan dragits snett, mot damkontrollen på höjden. "Jaja..."
K10-13: Här blev allt som i ett töcken av trötthet. Kanske kom det sig av att jag vecklade ut kartan för att se hur kort jag hade kvar av banan. Det var inte alls så kort kvar, såg ut som jag sprungit max 1/3 av banan! "Längre distans än så här orkar jag alltså inte nu för tiden" tänkte jag. Backen uppför Högdalstoppen kändes som en abstrakt målning (se karta). Sen var det som att lunka runt i en oljemålning (se karta) några kontroller. Blev omsprungen av Magnus ner från elvan vilket jag i detta fall såg som något oerhört positivt. "Jag hade inte varit sist i klubben!" Men nu var jag definitivt sist i klubben och det var en jäkla bit tillbaks.
K13: På vägen sprangs jag om av diverse D12:or, oldboys etc. Inget fel med dem, men sen kom Stinky med famnen full av flaskor på väg in i det sjukt skumma industriområdet. Jag hade bestämt mig för att gå upp i skogen från vägen efter huset - no matter what. Självklart sprang jag första bästa väg in och hamnade först i en soptipp, sen i en avverkad slyskog och fastnade med ärmen och svor högljutt. Hade jag inte haft pannlampa hade nog de som kom efter mig trott att jag var någon mafioso på väg att gräva ner något lik bland skräpet. Det kändes faktiskt mentalt som en som just grävt sin egen grav och skulle skjutas av Robert de Niro eller Al Pacino och sen dumpas bland soporna. (Se bild.)
K14: I skogen på väg till 14 sprang jag några steg på laminat-golvplankor. Det var en ny orienteringsupplevelse. Sen blev jag omsprungen IGEN av Moa, och denna gång bestämde jag mig för att inte hänga - no matter what. Sprang över några små höjder bara därför, helt onödigt. Men jag var principfast iaf.
K16+17 var bara ett mirakel av jobbighet uppför.
Målet: Detta var tydligen svårast på hela banan. Jag tokbommade, såg bara massa reflexer och marschaller överallt och ingen målenhet. Som tur var drog jag med mig någon mer stackare i mitt bommande på öppna fältet där folk stod och kollade vad fan jag/vi höll på med. (Se karta.)
Allt som allt en väldigt jobbig men bitvis trevlig och stundtals otrevlig historia.
Visa kommentarer
Dölj kommentarer
(
1
)
Ågren
:
Ett praktverk Lentil!
Lägg till kommentar
Namn:
E-post:
Spara