Fakiren (2021-11-20)

Det var dags för den årliga Fakiren. Jag valde Mellan, knappt 10 km. Det räcker en novemberdag. De ytter förutsättningarna var gynsamma, nästan angenäma.

K1
Jag rätade in mig i ledet på en plats med lagom fart. Snyggt och prydligt.

K2
Jag fortsätter efter ryggarna. De delade på sig något precis när vi börjar ta några höjdkurvor. Båda var fel att följa men den jag valde var mer fel än den andra.

K3
De andra rusade iväg över stock och sten, jag fick lösa den här själv. Det var inte så svårt, prickade rätt höjd och tog det därifrån.

K4
En södersträcka, stig inledningsvis, lite andra löpare på den åt samma håll. Det gick lite för mycket S för länge. Jag blev lite orolig då jag inte tyckte stigen jag sprang på passade med stigen på kartan. Då hoppade jag av SO och fortsatte S på nålen. Jag anar öppet träsk längre fram och det bådar gott. Väl ute ser jag även ledningen men det är ultralång så jag säkrar upp genom att ta kontakt och stämma av att jag är rätt. Vid stämpling har lyckats komma ikapp två från tidigare tåg (K2)!

K5-K13
Jag hängde ursprungsryggen även om mikrovägvalen skilde sig och gummibandet drogs ut och tillbaka några gånger. Strax innan K5 släppte en annan löpare. Vi möttes sedan vid vätskan (K12) och då hängde huvudet så jag trodde det skulle bli ett brutet lopp.

K14
Min plan var att gå O och nå vägen så tidigt som möjligt. I stället följde jag ryggen. Jag såg på nålen att vi drog N men ute vid vägen hade jag släppt, både rygg och koll på position. Lämpligt nog dök en ny rygg upp och jag började ana läget och kände mig snart ganska trygg. Det gick över när jag stod nedanför ett tydligt höjdparti i O och ett hygge N om detta. Que? Det ska finnas hygge bakom men inte N. Den här kombon finns inte nånstans i närheten. Räva. Ryggen hade också tvekat men ändå strävat upp. Det gjorde jag också till slut, i brist på bättre. Upp på slår det mig att det kanske var rastret jag såg? Branten satt där den skulle. Rastret hade nog blivit ett hygge kan jag konstatera i efterhand.

K15-K16
En ny spelare träder in. På väg ut från K14 möter jag Kexholm. Jag är lite tveksam och försiktig mot K15 och Kexholm sköter kontrolltagningen bättre och smiter förbi. Samtidigt blir jag glatt överraskad när löparen jag trodde skulle bryta dyker upp! Inte så smickrande för min insats men jag gladdes åt dennes insats. Jag hade en plan redo för K16 och drar direkt medan Kexholm läser. Jag är först dit.

K17
Långsträcka, sista för idag!
Även här har jag en plan klar, gå V och nå vägen så fort som möjligt. Jag tycker mig finna en bra passage S om det gröna. Nu ser en att passeringen inte var i S men den var bra, jag lovar. Sedan fokuserade jag på löpbarhet och sträckan till vägen blev längre än planerat. På vägen läser jag in resten av sträckan, finner en lämplig förenkling och löser den fint. Det fanns andra löpare som röjde skärmen. På den här sträcka drog jag ifrån Kexholm en minut och den andre löparen med två.

K18-K20
Jag börjar bli trött och faktiskt försiktig. Ställ inte till det här nu. Vid K18 ser jag Kent, verkade skittrött och såg inte mig, mumlande om nästa sträcka. Till K19 och K20 har jag två tjejer som kör tillsammans, de hade jag en del hjälp av. De kom dock lite för långt till K20 och då passade Kexholm på att dyka upp och förbi. Han såg också sliten ut och jag räknade kallt med att plocka ner han på slutet.

K21-M
Tjejerna och Kexholm tog stigen ner till spåret, jag följde. Jag ser att jag plockar i uppförsbacken, vid kurvan passerar jag. Sedan är det nerför eller slätt och jag drygar ut lite till in i mål.

Det är riktigt härligt med ultralång. Att ge sig ut på en riktig strapats, att ta ut sig utan att det behöver gå fort.

Efteråt bjöds det på linssoppa och ostknäckemacka.