Ultra-KM (2021-11-21)

(Klicka på kartan för vägvalsjämförelser!)

Jag hade vilat hela veckan samt hoppat SMBN-premiären pga sjukdomskänsla halva veckan samt vadsmärta. Båda krämporna gick över lagom till lördagen, så jag testade att spänna gummibandet (vaden) ganska hårt. Det gick riktigt bra, men tyvärr bara till trean, men sen sprack det som ett intorkat posten-gummiband. På grusvägen till fyran kändes det hopplöst, skulle jag få gå tillbaka till Hellas? Men jag fortsatte, med sänkt tempo och sänkta förhoppningar. Jag såg hur en efter en passerade mig och försvann i fjärran...

Men en analys ända från start är väl på sin plats: Till ettan drog Linus mig samt alla andra (alla hade samma bana första 5 (?) kontrollerna. Tempot var sansat, men inga H21:or sprang om, eller de gjorde de till slut, men de bommade så vi H40:or var först. Till tvåan på stigen ökade H21:orna farten, jag hängde på dem, alla jag såg gick vänster fast jag tror nog att runda höjden högerut hade varit något snabbare. (Se Niclas inlagda spår där, samt rosa inritat. Se även inlagt vänster-vägval som Anton tog.) Jag lyckades få tvåan först och höll ett ganska bra men inte för plågsamt tempo till trean. Tyvärr tyckte inte min vänstra vad det, utan började paja ihop där och då. Väl ute på grusvägen mot K4 gjorde det för ont så jag var tvungen att sakta ned. Fyran hade möjligtvis kunnat gått snabbare rakt på, se Andreas vägval inlagt. Femman var min absolut bästa kontroll, då jag gick stabilt rakt på och alla före mig bommade, jag plockade igen 50 sekunder från fyran på H21-täten vilket kändes oväntat och skönt och gav mig ny energi. Gick för högt till sexan (se Joels vägval) men sjuan gick bra. Åttan valde jag rakt på men kunde inte springa tillräckligt fort för detta vägval, så Joel och Linus som jag såg gått ut på vägen, gick om. Nian började jag känna trötthet i högerbenet av att hela tiden kompensera för vänster vadsmärta. Konstigt vägval, började tappa fokus. När jag mötte Joel och Linus till 10:an fick jag litet hopp, men det dog rejält när jag tokbommade 11:an. 12:an ok, men 13, där kände jag att högerbenet höll på att ta slut helt, och vänster vad gjorde ont. Bommade en minut på sänkan, lyckades hålla något slags tempo resten av banan och gå bomfritt. Näst sista gick jag rakt på, vilket var lättlöpt och snabbt, klart bäst för mig som inte orkade nöta stigen runt. Joel och Linus körde vänster på stigar men de battlade ju om segern och var betydligt piggare så deras tempo var betydligt bättre. Moa kom ikapp på näst sista så jag hängde henne till mål.