DM Stafett (10/09/2017)

Förhållandena var perfekta. Mitt lopp var inte perfekt.

Gick ut på tredje sträckan långt bak i startfältet, glest med andra löpare.

Till ettan hade jag fin koll fram tills efter grönområdet. Jag trodde att jag sprang rakt över höjden och passerade genom kärret som låg 75 meter österut än där jag var. För att försöka förklara, främst för mig själv, hur detta gick till så har jag ritat i en röd pil märkt "A" som beskriver min fantasi och hur jag i min hjärna ville tro att jag färdades - spikrakt mot skärmen. Planen var att från höjdkurvan öster om kärret följa kanten och komma rakt på kontrollen. Men jag hade redan tidigare slutat använda kompassen och så fort jag kom upp ur kärret svängde jag 90 grader höger (västerut) för att följa höjdkurvan. En "halv kontrakurs" alltså. Hur gör man sånt utan att märka det egentligen? Efter ett tag anar jag oråd och så ser jag på kompassen att det inte alls stämmer. Jag vänder lite chansartat om och springer upp på höjden med gula trestrecksmossen utan att fatta att jag är där. Lika mirakulöst som min 90-graders fellöpning var det faktum att jag lyckas läsa in mig på en liten otydlig sänka vid ett kärr (se pil B) och sen ta kontrollen. Ändå: 8 minuters av mitt liv jag aldrig får igen. (Liksom halvtimmen det tog att förklara och rita in pilar etc.)

Fortsätter vara lika ofokuserat på väg till tvåan, 2 min bom. Har inte lärt mig någonting från ettan alltså. Lyckas ta 3 och 4 lite bättre men på femman har jag återigen sopigt fokus längs vägen men allt löser sig ju i alla fall.

På sexan däremot tappar jag helt konceptet och lägger bort 4 minuter helt i onödan. (Som att det ibland faktiskt är nödvändigt att bomma bort några minuter...) Resten är lätt orientering. Detta brukar i vanliga fall kunna innebära högriskorientering, men jag sköter mig fint.

Jag brukar ofta ha en hyfsat hög lägstanivå på stafetter, men denna gång (bomtid 14 min) hade jag kanske för lite press på mig helt enkelt.