Jukola 2016 (2016-06-19)

Ett bottennapp. Bäst när det gäller? Nej, knappast.

Jag har inga ursäkter för det faktum att jag sänkte mitt lag - med 51 placeringar närmare bestämt - denna regniga jukolahelg i Sydkarelen. Natten i militärtältet hade varit okej, jag var lagom utvilad och kände mig taggad men avslappnad inför det att Jorrit skulle räcka över kartan till mig i växlingsfållans lervälling. Jag hade UK:s förtroende i ryggen som sistasträckslöpare sedan bravaden i förstalaget på 10Mila och tja, livet var gott på det hela taget. Det skulle ju dessutom bara vara att följa upptrampade spår, som alltid på Jukola, och egentligen närmast omöjligt att orientera fel om en bara slängde ett öga på kompassen då och då.

MEN... Efter en lite svajig men ändå planenlig inledning så urartade detta alltmer i en orgie av skitbommar, den ena klantigheten värre än den andra som så lätt kunnat undvikas om jag bara hejdat mig och skärpt mitt kartfokus i tid före kontrolltagningen. Ingen bom var sådär OERHÖRD i sig men med små misstag till var och varannan kontroll över 16,6 km och 36 kontroller blir den samlade bomtiden likväl OERHÖRD. Säkert 35-40 min in alles... Suck!

K1: En oregelbunden labyrint av färska stigar och mycket begränsad sikt nere i det gröna så jag håller på att missa berget helt, men inser det i tid och lyckas styra upp bra.
K2-5: Väl genomfört. Enkel kontrolltagning motiverar det annars lite krystade runtvägvalet till fyran. Slirar lite sista biten in mot femman, men får återigen bomkänning i tid och kan reparera.
K6-7: Tappar tydligen koll på riktningen (helt normalt), och efter att ha rasat nedför en brant och skaffat mig en öm fot så får jag syn på en kontroll till vänster och tror att jag har sexan som i en liten ask. Blir varse att kodsiffran stämmer - med min sjua. I rygg på en annan löpare som gjort samma miss får jag springa "mot trafiken" till rätt kontroll, och i samma spår tillbaka.
K8-9: Upprepar, otroligt nog, nyss beskrivna malör. Snubben som jag hade sällskap med då väljer oförståndigt nog att hänga mig och får bita i det sura äpplet...
K10-11: Deppar inte ihop efter dubbelbommarna, får chansen att springa lite väg och hänga. Allt som allt en skön långsträcka. Tar tian bra, trots lurig ingång där de jag hängt gör bort sig. Mikrokrok till elvan.
K12: Plötslig hjärndöd. Kommer i ut på första vägen i rygg på en Långhundra-löpare som - naturligtvis - tar höger, men jag får för mig att jag är på den vägen som slutar med en ögla i norr och att jag ska springa dit och vända österut nedanför branterna. Inget av det jag ser omkring mig känns helt rätt men jag fortsätter galoppera och först när sjön uppenbarar sig fattar jag. En rejäl nordlig båge blir det. Missar sedan i kontrolltagningen också, följer spår till fel gaffel.
K13-14: Kort, lätt och sansat. Det här kan nog fortfarande ordna sig!
K15-16: Den här gången på rätt väg, upp till öglan och in i det gröna i rygg på en rask typ. Hamnar dock för långt åt höger igen. Begriper, reparerar. K16 superlätt.
K17: Väljer väg till vänster. Ser lätt ut! Tolkar dock kontrollpunkten som en sänka, inte en näsa... Viker av från vägen och sedan... förvirring. Plötsligt har jag inte koll på vädersträcken eller någonting och jag hittar en hel massa kontroller men ingen av dem är min. Rastipaniken ligger på lur. Efter att alldeles för många minuter tickat iväg inser jag att det är en näsa jag ska till, det underlättar...
K18-19: Varvning. Föga inspirerande...
K20: Lätt. Eller? Nej, den där branten var ändå rätt dold och jag följde ett spår som gick precis ovanför utan att ana oråd. Kom upp på höjden väster om men begrep inte exakt var jag var och fick triangulera mig fram till kontrollen med hjälp av sten och glänta. Oskarp och stressad.
K21-22: Lätt. Faktiskt.
K23: Väljer vägen och det gör jag nog rätt i, men jag har inte reda på antalet vätskekontroller och viker därför av mycket tidigare än jag tänkt, följer en väl upptrampad led som visar sig gå i riktning mot min K27 och fastnar lite ovanför det branta, med en växande känsla av uppgivenhet i bröstet. Men jag samlar mig, försöker se möjligheterna istället och när jag väl kasat nedför branterna lyckas jag väl rädda sträckan någorlunda.
K24-27: Här har jag för ovanlighetens skull en del olika ryggar att ty mig till, skänker en viss trygghet men också den gnagande känslan av att de flesta springer ifrån mig.
K28: Den sista ryggen i raden glider ur sikte över hyggena, och de sista 200 m in mot kontrollen över höjdpartiet fixar jag inte att fokusera i kartläsningen. Tror jag är på höjden närmast kontrollen när jag i själva verket är på den före.