Ultralång-KM 2015 (H21) (2015-11-22)
Kategooria: Tävling
Kaart/piirkond: Visättra
Korraldaja: TMOK
Ala: ultralång (15,7 km)
Distants: 20.26 km
Aeg: 159:49
Efter några veckor med bristfällig träning och oklar formkurva, ett sargat knä från novembertävlingarna två veckor tidigare och ett totalt debacle på Fakiren helgen före i färskt minne, så var mina förväntningar starkt nedtonade även om jag annars tycker att ultralång "borde" vara min grej. Men ett KM är ett KM och vad som helst kan hända!

GPS-spåret bjöd (som vanligt) på några egendomligheter så jag har satt min lit till minnet på en del ställen.

K1: efter att ha fått kika på kartan i kanske 20 sek innan startsignalen ljöd väljer nästan alla runtvägvalet till höger, det är bara att följa med flocken. Med Holger i hasorna når jag fram till stigkorset NV om kontrollen just som duon Jonas K/Oskar G (ensamma om att köra rakt på?) kommer sättande nedför sluttningen till vänster. Vi hakar på.
K2: har svårt att tolka höjdbilden, och vi är flera som oseende glider förbi K-punkten först. Min enda ambition är i detta skede att hålla närmaste rygg i klungan i sikte för att kunna springa på och få upp värmen. Får efter stämpling lägga på en rem för att täppa till luckan som uppstått (därav snabbaste sträcktid till trean...).
K3-10: håller mig i hasorna på tätklungan bestående av Jonas K, Oskar G, Rotis, Holger och Joakim Törnros (TMOK). Någon självständig orientering är det för min del inte tal om, men tempot känns inte mördande så jag kan i varje fall följa med på kartan för det mesta.
K11: den bekväma tillvaron som svans till täten tar abrupt slut när elvan bommas (vi hittade först branten som är skymd av ringkanten), och klungan splittras upp i sluttningen. Efter lite spaning i omgivningarna får jag med ens se hur de andra sätter kurs mot tolvan, och innan jag hunnit stämpla har glappet hunnit växa sig för stort. De är försvunna ur sikte... Utom Holger, som har halkat lite efter tidigare och dyker upp i synfältet i detsamma som jag vänder ut från kontrollen.
K12-13: både Holger och jag bommar tolvan och tar den sedermera samtidigt. Till K13 agerar jag draglok, den är lyckligtvis lätt.
K14: vi är överens om att ta högervägval och håller ihop i början, men genomförandet blir därefter lite olika. Jag tar en onödigt omständlig väg fram till stigen, Holger hittar den tidigare och skaffar sig ett försprång. Men mot slutet av sträckan, ungefär där spåret löper mellan två grönområden, får jag syn på hans ryggtavla igen bara ett tjugotal meter framför mig. Skönt! Vi tar kontrollen gemensamt efter lite rekognosering som kostar sekunder, men inte minuter.
K15-16: "patrullorientering" igen. Lite svajigt förvisso, men inte så farligt.
K17: vi tar lite olika vägval mot slutet, Holger viker av från stigen tidigare än jag och håller sig ett par höjdkurvor längre ned i slänten (=bättre). Jag hamnar lite för högt upp och håller på att springa förbi, något som kunde ha blivit förödande, men identifierar i sista stund höjden SV kontrollen och justerar min färdväg (d.v.s., gör helt om). Väl nere vid kontrollen är jag likväl där samtidigt som Holger, stämplar strax efter honom. På väg ut möter vi Samuel, Linus och Sverker, som alltså tuggat sig ikapp oss sedan vi tappade kontakten med täten. Nu måste en alltså skärpa sig och inte tappa mer tid... (Ännu hade vi ingen aning om vad som väntade i slutet av banan.)
K18: Holger leder, jag har dålig koll här av någon anledning men litar på min ledsagare och visst kommer vi till en sten. Rätt sten. Samuel och Linus dyker åter upp i vårt kölvatten.
K19: det onödigt omständliga runtvägvalet! Fortsatt dålig koll, jag fattar inte varför men trots ivriga försök lyckas jag inte läsa in mig ordentligt utan hänger bara Holger. Vet att vi siktar mot stigen, men när vi hittar en stig och matar på längs den så får jag fortfarande inte ihop det jag ser av omgivningen med kartbilden. Inte förrän vi efter en lång nedförsbacke skymtar vändplanen framför oss. Ajdå, det var visst fel stig...
Nu blir det långt att springa! Vi ångar på längs vandringslederna, när vi kommer till storstigen som går utmed randen av det gröna delar vi spontant på oss, Holger väljer att runda det gröna till höger medan jag får för mig att det nog ska gå att gena genom det gröna. Det går faktiskt hyggligt, trots sin mörka färgton på kartan är det gröna inte oframkomligt mer än fläckvis. I samma ögonblick som jag kommer upp på platån ovanför grönområdet får jag syn på Samuel-Linus-Sverker-tåget mellan träden ett par hundra meter längre fram. Det underlättar förstås kontrolltagningen.
K20-23: efter stämpling rusar jag i full karriär utför slänten för att koppla på tåget (snabbast sträcktid till K21...). Skymtar Holger i vänster ögonvrå, nästa gång jag ser honom är i omklädningsrummet. När jag precis är ifatt det lilla tåget utspelas den närmast poetiska scenen att Linus lägger sig raklång över ett surdrag för att liksom kyssa vattnet. I samlad tropp tar vi de närmast följande kontrollerna, men till 23:an hänger jag Samuel som läser mot fel höjd och vi får den därför lite efter de andra. Någonstans här säger jag till Sverker att det nog kommer avgöras mellan oss i en spurtstrid, det ska visa sig vara profetiska ord...
K24: Linus får vi strax till sällskap igen på högervägvalet medan Sverker försvinner iväg på egna äventyr. Här är skogen ganska risig och trist, men rätt lättlöpt. Trötta ben är ett större problem. Vi tar K25 samtidigt som en TMOK-löpare som Linus slår följe med. Samuel och jag drar själva neråt stigen. Jag sticker före, men glider sedan av stigen för tidigt och tappar fart. Vi stämplar ungefär samtidigt.
K26-27: nu bestämmer jag mig för att köra själv och försöka höja tempot sista biten. Möter Linus nedanför första backen, han har dragit snett från K24 och besökt fel höjd. Perfekt, tänker jag, nu lämnar jag honom och Samuel bakom mig. Sedan får jag hjärnsläpp så när jag klättrat upp på ett berg och ser första kraftledningen (som jag ju ska passera) framför mig, får jag för en stund för mig att det är den andra kraftledningen (bortanför kontrollen) och att jag lyckats springa för långt. Jamsar runt lite innan jag tvingar mig att fokusera. Hittar så Linus igen, väl uppe på berget där K-punkten är belägen är vi ett tag ganska vilsna och stillastående bägge två, men till slut, så... Dagens grövsta bom?
K27-28: parallellspringer med Linus. Mina idéer om att öka har helt kommit på skam, i och med att banan här är lagd på ett närmast elakt vis i kartans mest kuperade område... Det går inte alls fort, men flyter åtminstone. Slutet kan åtminstone skönjas, skönt!
K29: bestämmer mig för att rycka ifrån. Dumdristigt, med tanke på vad erfarenheterna säger om hur det brukar gå, men denna gång spikar jag!
K30-32: fastnar upprepade gånger på de branta bergsidorna där det är svårt att hitta en vettig nedstigningsväg. Tappar det mesta av försprånget till Linus som jag nyss skaffat... Däremot träffar jag åter på en väggande Samuel (vid K30) och en bommande Sverker (K31). Så var vi alla fyra församlade igen, och bildar ett (utdraget) tåg till K32 med mig som lok. Jag tänker faktiskt positiva tankar trots min utmattning, som att jag har bra slagläge KM-poängmässigt i och med att jag kanske bara har Oskar G och Rotis före mig; vart Holger tagit vägen har jag dock ingen koll på.
K33: till sistakontrollen väljer jag att följa slänten på skrå snarare än att gå rakt på, eftersom det känns säkrare. Sverker smiter dock förbi i "innerspår", men han bommar och vi möts i sänkan före den där kontrollen sitter. Så kommer det sig att vi tar sista samtidigt och att avgörandet om tredjeplatsen i KM fälls i spurten...
M: Jag stämplar sekunden efter min kontrahent. Nåväl, i en spurtstrid borde Sverker stå sig slätt! Mellan oss och mål har vi en ganska brant, ganska risig och så klart blöt, sluttning. Det finns förstås ett spår efter tidigare målspurtare men det lämnar inget utrymme att gå förbi. Jag får finna mig i att ligga ett halvt steg bakom, alltmedan jag i växande desperation grunnar på om målenheten är placerad precis där skogen, och backen, tar slut eller om det finns några meter platt och öppen mark att göra ett sista ryck på? Jag har ingen aning så när vi närmar oss backens fot bestämmer jag mig för att chansa och försöka vräka mig förbi på Sverkers vänstra sida. Klämmer några nödwatt ur min uttröttade benmuskulatur för att verkligen forcera de sista meterna som om jag flydde från en framrusande skogsbrand; känner för ett kort ögonblick hur kroppen svarar - euforin och tre KM-poäng är nära! Men när jag så klipper en buske tar det plötsligt stopp för bägge mina skenben mot av den här skogens många fallna trädstammar (sällsynt väl dold) och jag faller själv som en fura framlänges.... Ridå. Är strax på benen igen men striden är förstås förlorad, Sverker kan defilera de sista metrarna (på en asfalterad gångbana...) medan jag får nöja mig med jag åtminstone håller Linus och Samuel bakom mig i slutänden. Besvikelsen vill inte riktigt infinna sig; jag tycker egentligen inte det var så illa pinkat. Och vilken dag i skogen!

Nedräkningen till ultralång-KM 2016 har börjat.
Peida kommentaarid (2)
Sverker : Rafflande följetong! Nästan mer spännande än ute i skogen, där det mest kändes som en fråga om att orka hela vägen i mål.
Ågren : Puh! Nu har jag lagt sista handen vid den här orienterarskrönan! ;-)
Lisa kommentaar
Salvesta
 
Ultralång-KM 2015 (H21) (2015-11-22) Ultralång-KM 2015 (H21) (2015-11-22)