Roslagshelg lång (H21) (2015-05-02)

Risigt vägval till ettan, att skråa i skogen istället för att springa längs kanten av fältet var mer fostrande än vägvinnande. Slalomsvängar mellan höjderna till tvåan, lite väl svajigt men okej. Hänger Rodhen-löparen som startade efter mig halva vägen till trean, beslutar sedan att det är säkrast om jag orienterar själv (vore illa om jag tappade ryggen utan att ha en egen plan) och då går det genast snäppet långsammare; knyter ändå ihop sträckan på ett bra sätt, men tvekar onödigt mycket i ringen.

Håller på att gå kontrakurs ut från trean, och fyran blir sedan den första problemkontrollen för dagen. Har ingen plan när jag närmar mig den (annat än att gå kompassgång rakt på, vilket jag vet att jag inte kan ...) och kartläsningen begränsar sig till en smal spalt kring strecket så jag ser inte de möjliga vägvalen heller (t.ex. gå höger, smeka vägkröken och ta den därifrån). Börjar tveka, skrämmer upp en älg, ritar cirklar i mossan en stund, bestämmer mig för att gå rätt norrut tills jag kan läsa in mig och som uppstånden från marken uppenbarar sig skärmen i vänstra ögonvrån ...

Till femman slarvar jag bort några minuter p.g.a. att jag tar den vita höjden för gulhöjden direkt norr om kontrollen (den var faktiskt betydligt glesare bevuxen med träd än omgivande skog) och har dålig koll på riktningen efter att ha vikit av (nähä!?).

Liksom på fredagens medeldistans har jag min bästa stund i banans mellersta del, K6-11. Här har jag plötsligt reda på det mesta, terrängen känns överkomlig på mer än ett sätt. Skaffar mig snabbt en plan till varje kontroll, och genomför den.

Som en nödvändig(?) följd därav kommer jättebommen till tolvan, då jag seglar iväg åt höger som en kråka i en orkanby. Att jag drar så snett som jag gör kan jag förstås inte föreställa mig, och det krävs därför några otvetydiga tecken (och att jag sätter min självaktning i karantän) innan jag pusslar ihop karta och verklighet och läser in mig nästan nere vid åttan ... Enda trösten är väl att jag tar kontrollen bra på andra försöket. Men det är en klen tröst ...

Vid K13 kommer jag ihop med Samuel (startade 8 min efter mig), och eftersom avslutningen av banan är ett slags "förlängt upplopp med sprintkaraktär" så blir det en rafflande duell oss emellan, som jag förlorar på teknisk knock-out efter att jag i löphetsen missar det korta men klockrena rundvägvalet till höger K16-17 ... I frustrationen över att se Samuel stämpla fem meter framför mig faller jag framstupa som en fura (en svärande fura) och inser mitt nederlag.

Inte alldeles modstulen i mål. Men 13 min bomtid enligt Winsplits - alltså, det är ju alldeles för mycket ...