PANvåren 2015 medel (H21) (2015-02-28)

Bommade ettan, trots bra ansats, p.g.a. feltolkning av var på höjden den skulle sitta (i sluttningen på sydsidan av höjden, fick jag för mig, inte östra delen av dess topp). Därifrån gick jag som en skottspole ända till femman, gjorde bara en liten krok till sexan, sladdade en gnutta åt vänster på väg till sjuan, prickade åttan men tvekade onödigt några ögonblick vid nian ...

Till tian började så dagens tidsmässiga malström. Från att dessförinnan ha haft ganska noga koll på kartan, i synnerhet höjdbilden då, så började jag här att negligera detta till förmån för ... tja, ingenting vettigt i varje fall. Min avståndsbedömning var heller inget att lita på (som vanligt), så halvvägs mellan kontrollerna ansätts jag av undran "har jag sprungit för långt?" och stannar av, men kommer fram till att jag nog har en bit kvar. Jag lyckas heller inte få till någon användbar bild av kontrollpunkten eller dess närmaste omgivningar för mitt inre öga. Läser en stund senare in mig en bit bortanför kontrollen och tar den från andra hållet ...

På kortsträckan till elvan har jag häng, men den jag hänger ska ju till att bomma så då gör väl jag det med och rundar fel busksnår. Till tolvan vet jag fan inte vad jag håller på med, springer längsmed strandvallens insida men siktar inte mot något särskilt och kommer därmed för långt, återigen, utan att ens ha det på känn. Killen jag nyss hängde på får jag kontakt med vid en kontroll som han stämplar, och jag med - men det är inte min ...

4-5 minuter till spillo, men det är väl bara att trampa på ändå i den skånska sanden, och resten av banan är rätt lätt och går helt okej. Låt vara att jag tappar lite fart av ren uppgivenhet.

Slår till slut Falken med den knappa marginalen av 8 sek - alltid något!